Dagen efter jag lades in på sjukhuset efter bilolyckan för 3 årsen, så lades en man in för höftoperation i sängen bredvid mig. Det visste jag efter att ha tjuvlyssnat på hans samtal med läkaren. Han måste ha tjuvlyssnat på mig också eftersom att jag en kväll hörde honom säga mitt namn på andra sidan skynket. Jag minns att jag blev osäker på om jag verkligen hörde rätt eller om det var all morfin som läkaren hade injekterat mig med som spökade. Jag svarade lite osäkert "jaa?" och fick till svar: "är det okej att vi tittar på det här eller vill du att jag byter kanal?". Han talade såklart om den gemensamma tv:n i rummet som jag inte ens hade ro att koncentrera mig på. Han fick titta på precis vad han ville förklarade jag för honom medan jag funderade på hur han kunde veta vad jag hette.

Dagarna gick och mycket hände runt mitt liv under tiden jag låg i den där sjukhussängen. Efter ungefär en vecka när jag låg där och fortfarande visste varken ut eller in, så hör jag några haltande steg närma sig. Så plötsligt står han där, med jackan över axeln och en käpp som stöd i vänsterhanden. Dom orden jag kom att höra har jag inte glömt sen dess och kommer antagligen aldrig att glömma heller. Han sa till mig : "Monia, det är många stormar kring dig nu, du har varit med om mycket hemskt, men en dag kommer det att vända. Jag hoppas allt ordnar sig och att det går bra för dig i livet. Ha det bra!". Sen gick han, och jag såg honom aldrig igen.


Vem var han? Hur kunde han veta vilka stormar som var kring mig? Den enda vettiga förklaringen jag kan komma fram till är att han hörde allt genom skynket. Han upplevde det  jag upplevde; förtvivlade vänner som satt i timmar vid min sida, mina gråtattacker dag ut och dag in, min familj som berättar att jag inte längre får komma hem, min dåvarande pojkvän som dumpar mig under tiden jag ligger på sjukhuset och går tillbaka till sitt ex, mina förtvivlade försök att ställa mig upp och gå som misslyckades flera gånger innan jag tog de första stapplande stegen med gåstolen, ambulanspersonalen som kom och letade på mig enbart för att säga att jag haft änglavakt - han måste ha följt allt. Men en stor fråga kvarstår fortfarande hos mig. Vad var det som fick honom att gå fram till en vilt främmande människa och säga dom orden, för att sedan vända sig om och försvinna?

Vem är den mystiske mannen egentligen? Det kommer jag nog aldrig få reda på ...

I morse bar det iväg till Gävle sjukhus för återbesök på röntgen. Eftersom vi vakna lite sent jag och tommy så blev det panik och ilfart till sjukan. Om det är nåt jag är noga med så är det att visa respekt och komma i tid på planerade besök. Så tommy gasade på, och när hastighetsmätaren stod på 180, och vi körde om en lastbil i en kurva - då var det inte långt borta att jag svimmade.

Detta var vad som hamnade på mitt täcke efter att jag kliat upp ett myggbett som började blöda;

Armen känns mycket bättre nu efter några dagar :) Jag är mer självständig och kan faktiskt bre mina egna smörgåsar. Dock behöver jag hjälp med att skära osten, haha!

Upptäckte en rolig sak idag.. Jag är nagelbitare och har varit det antagligen sen jag som bäbis fattade att man kunde stoppa fingrarna i munnen = jävligt tidigt alltså. Och faktisk hur otroligt det än låter så har jag ALDRIG haft naglar som ens går utanför fingerspetsen. Nope, mina naglar är så nedbitna som det bara går. Vet inte hur många gånger jag försökt spara ut dem, och när jag tycker dom varit långa så har andra frågat mig om jag inte ska sluta bita på naglarna och börja spara ut dom. Ungefär så bra har det gått...

Men nu, med gips på vänsterarmen och handen, så kommer jag inte åt att bita på naglarna :o Vet ni vad det betyder? 8 veckor med gips, betyder utsparade naglar på den handen :D Men tyvärr kommer det se helt mongo ut eftersom jag fortfarande biter på höger:( men ändå, vi får se om jag trivs med långa naglar när dom här åtta veckorna har gått, då kanske jag får lite motivation att spara ut på högerhanden också. Drömmen är ju att ha sånna här naglar, men det kommer väl aldrig bli av :

Godkväll, eller godnatt mina kära läsare :) Jag vet inte hur ni spenderar eran lördagskväll, men jag sitter iallafall hemma hos svärfar i Hedesunda och kikar runt lite på datorn. Det är dags att jag köper en ny väggdekor att ha ovanför soffan, men kan inte bestämma mig för vilken. I förra lägenheten hade jag ju Amor vincit omnia (kärleken övervinner allt), men jag lät den sitta kvar när jag flyttade, och det känns lite tråkigt att köpa en likadan till min nuvarande lägenhet...

Saker att lägga till på min merit-lista som antagligen aldrig kommer komma till användning:

...som Maria tyckte jag skulle göra. Nu är jag klar på akuten, tog sin tid och jag fick ett besked jag inte kunna tro; min underarm är bruten. rakt av, haha! så nu har jag gips och ska ha det i 8 veckor. vilket trevligt slut på sommaren jag fick! Äh, jag är inte bitter - det blir vad man gör det till, och jag kommer vara lika glad fast jag har bruten arm :)

nej verkligen inte smärtfritt, men snabbt gick det på hälsocentralen! Doktorn tittade på handleden, klämde en gång (då jag förövrigt skrek rakt ut) , och sa "jag skickar remiss till röntgen i Gävle nu, åk dit på en gång!"


Så sa han också att jag skadat mig på ett sånt ställe där dom måste röntga om igen om två veckor även om ingen skada syns idag. Det är ju så jävla typiskt att sånthär ska hända mig.. åååh. Sitter iallafall i bilen nu påväg till gävle, så vi får se vad dom säger där...

Det är svårt när man växer åt olika håll...

Oh, förresten. När jag kom in i läkar-rummet idag så tittade doktorn på mig lite tröstande och sa "jag har läst din journal och ser att du haft en väldigt tuff uppväxt, hur mår du nu då?"  



Det kändes så jävla bra att le mot honom och säga: Jag har aldrig mått bättre i hela mitt liv!

Tjillevippen! Var till farbror doktorn idag eftersom jag kissade brunt igårkväll. Japp, BRUNT. Trodde stenhårt att min tid var över på denna jord, men efter att doktorn klämt på magen och undersökt urinprovet jag lämnade, så konstaterade han att jag var helt frisk och att jag troligen bara hade druckit dåligt under dagen. Man har ju hört att man kan kissa väldigt gult om man dricker för lite vatten, men jag har då aldrig nånsin hört att man kan kissa brunt. Jag kan tydligen det iallafall - vilken jävla merit va? xD

Helt otroligt vad jag har förändrats sedan jag började skolan! Jag mår bra nu, för första gången på flera år. Visst har jag mina dagar då allt bara rasar och jag känner att allt är värdelöst, men dom dagarna blir faktiskt färre och färre. För inte så länge sedan såg jag ingen mening med livet och gick som en zombie - tyckte allt bara var en jädrans massa måsten. Jag ville dö, men var för feg för att fixa det själv. Nu helt plötsligt har jag mål i livet och vill göra en massa innan jag dör. Varifrån kom drömmarna och målen? Har inte den blekaste aning men det känns förjävla gött! :D

Innan jag dör vill jag känna att jag gjorde nåt bra med mitt liv, och för andra människor. En sak som jag sagt sålänge jag kan minnas är att jag när jag är mogen ska ta ett fosterbarn eller adoptera ett barn. Det finns så många barn som inte har föräldrar, eller som har föräldrar som inte är kapabla att ta hand om dom, barn som utsätts för hemska saker i sin hemmiljö och som behöver en ny familj. Jag vill mer än gärna hjälpa. Man kan såklart inte hjälpa alla - men man kan hjälpa någon.

Vart har jag tagit vägen då, kan man ju fråga sig? Det finns ingen tid till bloggen längre, och lusten har sinat på sista tiden den med. Dock tänker jag inte lägga ner bloggen helt, utan jag hoppas det finns mer lust och tid i framtiden :)

Helgen har varit helt ok faktiskt. Jag och T spenderade den hos svärfar i hedesunda med mycket sol och bad =) Tänkte slänga in lite bilder nu och sen avrunda, det är ju skola för mig i morgon och klockan är egentligen alldeles för mycket...

Fattar inte vad som händer? Jag måste ha gjort nåt, eller så är det bara ett jävla dåligt sammanträffande att flera av mina kompisar helt plötsligt undviker mig? :( Jag försöker höra av mig, men får inge svar, eller bara dåliga ursäkter.