Mina kära gamla trogna läsare vet ju att jag döpte djävulen i mig till Demonia. Ni nya läsare kanske har funderat varför min blogg heter "monia - att leva med djävulen" ? För att göra en jävligt lång historia kort: Djävulen bor/ har bott? i mig och varit elak mot både mig själv och mina närmsta utan att jag velat det. Hon har tagit över varenda känsla i min kropp och styrt mig med järnhand.

Ni gamla troga läsare kanske också vet att jag fick nog en dag och insåg att jag inte var tillräckligt stark att klara av henne själv så jag sökte hjälp. Dock var det inte mycket till hjälp eftersom Sveriges psykvård är långt ifrån hjälpsam. Första tiden hade jag en jättebra psykolog som jag trivdes med - som jag kunde gråta hos - som jag kunde sitta tyst med utan att det blev pinsamt - som jag längtade efter att träffa. Sorgligt nog kom den dagen då hon sa att jag var för svår för henne och att hon skulle hjälpa mig få riktigt professionell hjälp. Nästa utredare jag träffade var blåst på alla ventiler. Efter att ha pratat med människan en timme tittar hon lite skeptiskt på mig och säger att hon ska skriva ut piller så får vi se om det blir bättre! Åh jag blev så förbannad! Jag hatar piller, har aldrig tagit antidepp och har fan inga planer på att börja heller! När jag förklarade för henne att jag inte ville äta nå piller, utan jag ville ha hjälp i form av samtal, terapi och andra metoder, så tyckte hon i stort sett att jag lika gärna kunde må som jag gjorde eftersom jag vägrade ta emot hjälpen.

Usch va arg jag blev, och krävde att få träffa en annan utredare. Det fick jag - och där blev det bättre. Vi pratade några gånger och började sedan med pappersarbetet, jag fick genomgå olika tester och fylla i papper medans hon analyserade. Då kände jag att det var på rätt väg, men såklart så ska allt gå emot mig. Det visade sig att hon skulle sluta på den avdelningen och att jag skulle få någon annan så småningom. Problemet var bara att det tog så lång tid så jag gav upp hoppet om hjälp och bestämde mig för att bekämpa Demonia själv.



Nu ungefär ett år senare så är det väldigt (notera väldigt) sällan Demonia hälsar på. Kommer faktiskt inte ihåg senast. Ska jag vara ärlig så vet jag inte själv vad som hände med henne heller. Hon kanske växte bort? Eller ligger hon bara och väntar på rätt tillfälle att slå till igen? Jag vet inte vart hon tog vägen och jag vet inte exakt när hon försvann - men jag vet att jag segrat. Utan piller, utan någon konstig hjärntvätt. Helt ensam övervann jag min största fiende...

Jag hoppas att hon aldrig aldrig mer kommer tillbaka!