Idag mår jag bra, riktigt bra faktiskt! Har haft Jennie här på kvällskvisten och pratat en massa, trivs med henne jag =) Förstår inte varför jag inte umgås med mina kompisar mer egentligen. Jag är ju en ensamvarg och har stora sociala problem.. Att vara social för mig är jättejobbigt i själen; det känns ansträngt och obekvämt plus att jag aldrig vet vad jag ska säga. Så känns det oavsett vem jag umgås med (förutom min partner) och så har det väl varit de senaste åren för mig. Jag kan umgås när jag dricker alkohol, men jag vill inte att alkoholen ska vara den som bestämmer när jag kan vara social. Jobbigt som fan, men nu har jag bestämt mig för att göra något åt det här. Det blir ju inte bättre av att jag jämt nekar mina vänner eller undviker att ses när dom frågar. Det blir ju bara värre.. Och faktiskt upptäcker jag ju att när jag väl tar mig i kragen och umgås, så är det ju riktigt mysigt. Att ha någon annan än sin pojkvän att prata med och göra saker. Det här låter säkert helt absurt för er normala människor med era sociala liv, men för mig är krävs det en stor kraftansträngning att orka umgås med någon. Men nu har jag bestämt mig för att ändra mina vanor och börja ta kontakt med alla och umgås igen. För jag har ju faktiskt världens bästa vänner! Många ytliga vänner har för längesedan slutat att höra av sig när de upptäckte att det aldrig ledde någon vart, men vissa har inte gett upp utan försöker fortfarande få ut mig och det betyder faktiskt mycket för mig. Så nu börjar mitt nya liv då jag ska blir social! Det ni ;)