Jag blir väldigt ledsen när jag ser hur folk jämför smärta och bestämmer vem som har rätt att bete sig hur f*n som helst - för att man mår dåligt. Vi kan ta ett exempel. Ponera (slå upp det om du inte vet vad det betyder!!) att hela din familj blir skjuten. Som grädde på moset brinner ditt hus ner. Ett helvete har börjat för dig - ditt helvete.

Ponera nu att din bästa vän förlorar sin älskade hund som alltid funnits vid hennes sida. Som grädde på moset får hon sparken från jobbet och det ser inte ljust ut med ekonomin , och tryggheten i framtiden. Ett helvete har börjat för henne - hennes helvete.

Vem är du då att bestämma att du har mer rätt att klaga, att du mår mer dålig för det scenario du varit med om?? Vad vet du om hennes smärta? Ja, rent spontant skulle väl kanske jag också säga att det är "värre" att förlora både familj och hem än att förlora hund och jobb, men egentligen? INGEN förutom personen som känner smärtan, vet hur ont det gör. Det kanske gör lika ont för henne att förlora hunden och jobbet, som det gör för dig att förlora familjen och hemmet. Vi lever alla i vårat eget helvete, vi är alla med om olika trauman i livet! Jag blir bara så less när detta ständigt måste jämföras och att argumenten ska slängas som "han har rätt till det efter allt det här, du kan aldrig tänka dig in i situationen förrän du är där själv".

Sant - men mitt helvete gör inte mindre ont än ditt för det ...

Dagen efter jag lades in på sjukhuset efter bilolyckan för 3 årsen, så lades en man in för höftoperation i sängen bredvid mig. Det visste jag efter att ha tjuvlyssnat på hans samtal med läkaren. Han måste ha tjuvlyssnat på mig också eftersom att jag en kväll hörde honom säga mitt namn på andra sidan skynket. Jag minns att jag blev osäker på om jag verkligen hörde rätt eller om det var all morfin som läkaren hade injekterat mig med som spökade. Jag svarade lite osäkert "jaa?" och fick till svar: "är det okej att vi tittar på det här eller vill du att jag byter kanal?". Han talade såklart om den gemensamma tv:n i rummet som jag inte ens hade ro att koncentrera mig på. Han fick titta på precis vad han ville förklarade jag för honom medan jag funderade på hur han kunde veta vad jag hette.

Dagarna gick och mycket hände runt mitt liv under tiden jag låg i den där sjukhussängen. Efter ungefär en vecka när jag låg där och fortfarande visste varken ut eller in, så hör jag några haltande steg närma sig. Så plötsligt står han där, med jackan över axeln och en käpp som stöd i vänsterhanden. Dom orden jag kom att höra har jag inte glömt sen dess och kommer antagligen aldrig att glömma heller. Han sa till mig : "Monia, det är många stormar kring dig nu, du har varit med om mycket hemskt, men en dag kommer det att vända. Jag hoppas allt ordnar sig och att det går bra för dig i livet. Ha det bra!". Sen gick han, och jag såg honom aldrig igen.


Vem var han? Hur kunde han veta vilka stormar som var kring mig? Den enda vettiga förklaringen jag kan komma fram till är att han hörde allt genom skynket. Han upplevde det  jag upplevde; förtvivlade vänner som satt i timmar vid min sida, mina gråtattacker dag ut och dag in, min familj som berättar att jag inte längre får komma hem, min dåvarande pojkvän som dumpar mig under tiden jag ligger på sjukhuset och går tillbaka till sitt ex, mina förtvivlade försök att ställa mig upp och gå som misslyckades flera gånger innan jag tog de första stapplande stegen med gåstolen, ambulanspersonalen som kom och letade på mig enbart för att säga att jag haft änglavakt - han måste ha följt allt. Men en stor fråga kvarstår fortfarande hos mig. Vad var det som fick honom att gå fram till en vilt främmande människa och säga dom orden, för att sedan vända sig om och försvinna?

Vem är den mystiske mannen egentligen? Det kommer jag nog aldrig få reda på ...

Guuud min dag har varit perfekt! Kunde aldrig tro att den skulle bli så bra som den faktiskt blev. Massor med folk kom med presenter och glatt humör, ungar sprang omkring här och var översöta, alla pratade och skrattade och åt tårta i fulla lass. 2 st tårtor har det gått åt :o Finns en liten bit kvar och tur är väl det eftersom det kommer två till i morgon som inte kunde komma idag.

Hela min facebooksida är överfull med grattis-inlägg, och telefonen har pipit och ringt hela dagen. Inte förrän nu har jag stressat ner och hunnit smälta dagen. Helt klart den bästa på länge, och jag är så tacksam för att ni som kom tog er tid att komma, och gjorde det med glatt humör! :) Ni anar inte hur mycket det betydde! TACK TACK TACK! Och alla presenter var så fina - fan jag blir nästan tårögd :')

Dock bjöd dagen på den värsta chocken jag fått på länge och jag var orolig att det skulle göra mig arg, ledsen besviken och alla känslor skulle komma upp till ytan och förstöra min dag - men nej. Det gjorde det inte tac koch lov.

Det som gav mig en chock var när det plingade på dörren innan nån hunnit kommit och jag bara antog att det var jonny med ungar eftersom han sa att han skulle komma den tiden, men när jag öpnnar dörren så står min fostermamma där! Jag har inte hört ett knyst från henne på ett år. Nu stod hon där, med en blomma i handen och önskade mig grattis. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag visste inte hur jag skulle reagera över huvud taget. Jag såg skammen i hennes ögon, det lyste dålig samvete om hela henne. Vilken jag tycker hon med all rätt ska ha!

Jag var iallafall trevlig och pratade på, berättade att jag går i skola nuförtiden och att  jag gör framsteg varje dag. På frågan vad jag vill jobba med i framtiden svarade jag: "Jag har inte riktig bestämt mig än, men jag ska bli något stort!" Jag tyckte jag såg ett litet leende på hennes läppar då. Jag hoppas det, jag hoppas hon är stolt över mig. Det var ändå hon som uppfostrade mig i 18 års tid. Och vet ni vad? På kortet till blomman stod det "grattis önskar mamma & pappa". Jag har nog inte riktigt hunnit känna efter än hur jag egentligen ska hantera det här.

Vilket som - så har jag haft den bästa födelsedagen någonsin! Tack återigen allihopa, jag vet inte hur jag ska kunna tacka er nog!

Vet ni att jag fyller år på måndag? Vet ni även att det inte känns nå bra att fylla år längre, för jag hör inte hemma någonstans.

Inte här-inte där. Inte hos dig-Inte hos mig. Inte hos mig-Inte hos dig. Inte där-Inte här. Inte någonstans.

Det är många som fyller år den här tiden på året. Mars månad, då fyller fan alla. Alla blir firade av sina nära och kära, får söta presenter som man blir glad av att något tänkt på en - egentligen inte själva saken man får. Bara känslan av att någon bryr sig, någon tänker på dig, någon älskar dig. Snart fyller jag år och jag vet faktiskt ingen som ska fira mig. (jag vet inte ens om jag bryr mig så mycket men antagligen gör jag det eftersom jag sitter här och skriver om det).

När jag fyllde 19 fick jag mina födelsedagspresenter i förväg  på sjukhuset. Det var inte presenter från hjärtat. För mig var det "jag måste skrapa ihop något snabbt-presenter, jag köper strumpor och trosor det behövs alltid".
Ja det behövs alltid men inte i en sådan situation eller hur? En överbliven tårtbit från någon annans kalas fick jag också..Samtidigt som jag fick höra att jag inte längre fick komma hem.  tack


Min värsta födelsedag var när jag fyllde 20 och "släkten" glömde bort, hade förträngt ,eller fullständigt sket i det.  Jag vet inte vilket av alternativen det var, men det gjorde ont i hjärtat. Jätteont.

När jag fyllde 21 fick jag ett telefonsamlat av den som skulle föreställa min mamma i 18 års tid. Jag ställde henne mot väggen och det var sista gången jag pratade med henne. Min 21-årsdag blev trots allt bra tack vare Tommys familj. Jag är glad att jag har dom, men det känns jobbigt att inte kunna säga att jag har en egen familj. Pojkvänner stannar inte för evigt brukar man säga. När (om?) tommys och min kärlek rinner ut i sanden, eller om vi upptäcker att vi helt enkelt växer åt olika håll - då försvinner även den familjen.  Jag hör inte hemma någonstans.

På måndag fyller jag 22. Jag vill inte fylla år för det ger mig ångest. Jag vet att Jonny kommer och firar mig och kanske Sanna också kommer förbi på lite tårta. Men jag vill kunna säga till dom: ni får komma lite senare för släkten ska komma och firar mig först.

släkten ska fira mig först. Vad är egentligen släkt? Jag har en biologisk Pappa. Jag har en fosterpappa som uppfostrade mig i 18 år. Jag har en biologisk mamma i himmelen. Jag har en fostermamma som uppfostrade mig i 18 år. Jag har en biologisk syster som är på pricken lik mig. Jag har 7 till blodsyskon. Jag har 2 fostersyskon som jag växt upp med i 18 års tid. Jag har biologiska syskonbarn som jag aldrig träffat. Jag har fostersyskonbarn som jag bytt blöjor på. Jag fick för bara några månader sedan reda på att jag har biologiska kusiner. Jag har fosterkusiner som jag firat varenda högtid med i 18 års tid. Mina biologiska mor&farföräldrar är sedan länge i himlen. Mina foster-mor&farföräldrar accepterade aldrig mig som deras barnbarn. =

Jag 2 pappor som inte bryr sig.
Jag har 1 mamma som inte bryr sig, och en som inte kan.

Jag har biologiska syskon som jag inte "känner" och därför har svårt att knyta band till även fast jag känner i hjärtat att jag älskar dom allihopa oerhört mycket. Jag har fostersyskon som jag träffar lite då och då men tvivlar fortfarande på om jag är en syster för dem. Helvetet brakade lös med deras biologiska föräldrar-vems sida står de på? Jag vet svaret men försöker förtränga och intala mig själv att det inte är ansträngt när jag kommer och hälsar på.

Jag har syskonbarn som antagligen inte vet att jag existerar. Jag har fostersyskonbarn som fortfarande kallar mig moster, men blir osäker eftersom jag inte längre finns med i familjeidyllen.

Jag har kusiner som jag för några månader sen inte visste existerade. Jag har fosterkusiner som antagligen glömt bort mig.

Mina mor&farföräldrar hann aldrig träffa mig. Mina foster-mor&far föräldrar accepterade aldrig mig som en i familjen och sa att jag inte var deras barnbarn för jag kom ju inte ur ******s fitta.

Jag har fått höra att jag blivit lyckligt lottad i livet som har två familjer. Enligt mig har jag blivit bestulen båda två.

Så säg mig någon som vet. Vad är egentligen släkt, och vart hör jag hemma?

Idag klockan 11:33 och 11:35 (nu blev jag osäker, men tror det var tiden syster sa) blev jag moster åt två prinsessor! Natacha och Nicole har kommit och allt gick bra :) Sabina är lite trött men mår bra.Tvillingarna mår hur bra som helst också! Friska och krya :)

Tänka sig, att min lillasyster som varit å långt ner i botten man kan komma, har tagit sig upp, mår bra och skaffat familj! jag är så stolt över dig syster :) Jag älskar dig, och önskar Dig , Johan , Natacha och Nicole all lycka i världen!

Idag är det internationella  donationsdagen. Jag har funderat på donation av mina organ sen jag var liten faktiskt. När jag läste i tidningar att vissa väntade förjäves på ett hjärta (t.ex) men att det inte fanns tillräckligt med donerade organ - då bestämde jag mig för att donera. För när jag dör, då finns inte jag kvar i min kropp. Kroppen är bara ett skal för själen att kunna livnära sig. Själen flyger ju iväg så varför är vissa så noga med att ingen ska få röra deras kroppar efter döden? Jag förstår inte det riktigt...

Faktiskt har jag alltid sagt  att jag vill jordbefästas också, helst vill jag det enbart för att jag är rädd för eld. Om jag som själ kan se ner på jorden efter mig så vill inte jag se min kropp brännas i en ugn på 800 grader. Eld skrämmer mig. Jag ser absolut inge problem i att läkare skär i mig och tar min organ osv, för då vet jag iallafall att det går till någon som behöver dem. Eftersom jag är villig att donera allt på min kropp så finns ju risken att dom tar så mycket så det faktiskt inte finns så mycket kvar av mig - okej , DÅ kan jag tänka mig att mina "rester" ska brännas. Inte annars...

Jag kände iallafall att det var dags att anmäla sig till donationsregistret nu - för man vet aldrig om man får uppleva morgondagen.. Så nu är det gjort, jag är donator och jag hoppas mina organ kommer hjälpa någon i framtiden :)



Det är faktiskt inte många som anmäler sig (hinner anmäla sig) till donationregistret även om de svarat posetivt på frågan om de skulle kunna tänka sig att donera när nyhetsreportrar har haft undersökningar. Det gäller mest ungdomar eftersom de anser att döden är ett ämne att ta upp när man bli "gammal". Faktiskt är det inte så. Döden kan inträffa när som helst, och det är ett ämne det borde pratas om oftare tycker jag. Varför är det sån tabu kring ämet döden? Det naturligaste vi har - pratas det sällan om. Känner ni precis som jag att det inte är en dag för tidigt att anmäla sig så kan ni göra det på den här sidan.

Min vän Lisa är en fantastisk människa. På alla sätt och vis. Jag beundrar henne väldigt mycket. Hon har egenskaper jag aldrig tidigare sett hos en annan människa, både på gott och på ont ;)

Det jag satt och tänkte på nu på kvällskvisten är att hon säger vad hon tycker och har väldigt starka åsikter om allt. Det är bra tycker jag! Många tar sånt väldigt negativt. Det vet jag utav egen erfarenhet, att tycker man annorlunda än andra och vågar stå för det så ses man ofta som en negativ människa. Så har det varit för mig iallafall.

Varför är det så? Har ni inte tänkt på det, att dom som alltid håller med andra och bara följer strömmen, dom hör man inte så mycket om. Men vi som har starka personligheter, med åsikter vi inte drar oss för att säga och tycka, vi är ett ganska så hett samtalsämne. "Hon sa si och så och jag fattar inte hur hon kan tänka så" . Nu menar jag såklart inte att vi går fram till vem som helst och slänger ur oss vad vi tycker, tex fyfan va ful näsa du har. Nej, sånt kan man hålla för sig själv. Jag menar mer att när det samtalas om känsliga ämnen så håller dom flesta bara med i synnerhet om ett gäng kompisar diskuterar.

Lisa och jag är så fruktansvärt lika varandra så det är skrämmande :) Vi har kanske inte samma åsikter om allt, men vi har lika starka personligheter. Har hon en annan åsikt än mig så drar hon sig inte för att berätta det - även om det kan nästan ibland låta som om jag med min åsikt är dum i huvudet. Likadan är jag när det gäller hennes åsikter som jag inte håller med om till 100 %. Det är inte ofta man ser det  bland vänner tycker jag. Oftast säger den starkaste i gruppen vad den tycker och alla andra håller oftast med om nåt snarlika för dom är rädd att göra sig ovänner om dom tycker annorlunda. Men nu är det ju så att den här världen går ut på att alla är unika med olika åsikter. Synd att folk inte förstår det bara.

Nä, nu tror jag att jag tappade tråden här ett tag, men jag ville bara förmedla att jag beundrar henne väldigt mycket för den starka personlighten hon har, och jag tackar gud för att jag fick lära känna henne och dela framgång & bakslag, skratt & tårar , glädje & sorg.

Stjärnsystrar har vi alltid sagt, för vi fyller på samma dag tillochmed :)
En tillfällighet? Nej, jag tror det var menat så <3

Det har jag kommit på nu ikväll (på morgonen?) när jag funderat lite. Som vanligt kan jag inte sova så då tänker jag väldigt mycket istället. Det är en klyscha det där "man tjänar på att vara ärlig". Det gör man fan inte!

Ex.

¤ Du har varit otrogen och berättar det för din parter för att vara ärlig. Vad tjänar du på det? Ingenting. Blir du inte dumpad så kommer din partner ha väldigt svårt för att lita på dig - eller kanske tillochmed aldrig kunna göra det igen.


¤ Du har gjort något hemskt, tex mördat någon eller stulit något värdefullt. Är du så dum så du överlämnar dig själv till polisen för att vara ärlig så kommer du bli inspärrad halva ditt liv. Där tjänar du inte heller på att vara ärlig.

¤ Sen har jag ju ett exempel utifrån mig själv också. Min bror går på soc - det gör jag också. När vi fick pengarna efter mamma var jag ärlig och berättade det för soc. Vad gör dom? Jo dom tar hälften (man får ju inte ha inkomst när man går på bidrag). Min bror var inte lika ärlig. Han höll tyst om det och bad brottsofferfonden att skicka pengarna på AVI. Det finns lixom inga bevis på hans konto-uttag att han fått in några pengar. Soc vet inget och han behöll sina 50 000kr.

SÅ , DÄR SER NI, MAN TJÄNAR INTE ETT SKIT PÅ ATT VARA ÄRLIG! Sen allt jävla snack om att man får leva med dåligt samvete länge och att det tär på en.. Herregud, dåligt samvete kan man träna bort, och har vi inte 1000 andra saker som tär på oss i dagens samhälle?

Peace!

Det har gått över två årsen vi förlorade Patrik "lillräven" Wedmark, och jag hittade detta på datorn som jag skrev dagen hans begravning var


Du kom till mej en vinterkväll.
Jag och några kompisar kastade pil och drack lite öl hemma hos mej.
Det var första gången jag såg dig.
Jag beundrade din stil, lite udda, hängslen och svarta kängor.
Jag kommer ihåg att du frågade om du kunde behålla kängorna på,
de var så jobbiga att snöra upp. Med ett skratt gav jag min tillåtelse.

Du var en i mängden där, men endå den som lös mest.
Det var något speciellt med dina ögon.
Du sade inte mycket i början, utan betraktade varsamt oss andra när vi kastade pil.
Jag räckte försiktigt fram en pil och såg på dig utan att säga ett ord.
Med ett tveksamt leende försvarade du dig:  ”neeej, jag kan inte kasta pil”.
”Jo, kom igen nu då” svarade jag. Det visade sig att du var riktigt duktig :)

Folk började dra sig hemåt, tackade för en trevlig kväll, och gav sej iväg.
Vi började småprata du och jag. Mest om bilar och sånt.
Du berättade stolt att bilen du och Löffa åkt hit i var din, en 740.
Du var väldigt ivrig med att visa ditt billjud,
så vi gick ut i den mörka natten och satte oss i bilen.
Det pirrade i hela kroppen när jag såg på dig, speciellt när du log det där leendet.
Klockan var nog närmare tidig morgon och jag ville inte väcka mina föräldrar,
så jag sa att det nog var bäst att vi åkte en sväng.
Du såg lite besviket, skamset på mig, och sade att du inte hade körkort än,
utan att Löffa var din privata chaufför.

Jag log, och förklarade att i årsunda finns inga poliser,
speciellt inte mitt i natten en helt vanlig helg.
Vi åkte iväg, nysnön klädde våran gamla grusväg vit.
Du var ivrig att sladda i varenda kurva,
men jag sa att det var bäst att ta det lugnt, med tanke på omständigheterna.
Du förstod mig. Vi pratade om ditt och datt, du var väldigt lätt att prata med,
du berättade mycket om dig själv. Jag lyssnade, och svarade när det passade.
Jag kunde fortfarande inte släppa blicken från dig.
Nöjda och glada åkte vi efter en stund tillbaka hem.

Vid det här laget hade de flesta åkt hem,
tillslut var bara du, jag, Jennie och Löffa kvar.
Vi fortsatte kasta pil du och jag, och du fick in en och annan ”mittprickare”.
Tröttheten kom på morgonkvisten och du och Löffa funderade på att åka hem.
Jag tittade på dig och sa : ”annars har jag ju en plats ledig i sängen om du vill”.
Du log, tittade på Löffa, som också log , och bäddade ner sig på golvet.
Han somnade rätt fort.

Jennie satte sig i min fåtölj med ett täcke,
medan du och jag klädde av oss och trängde ihop oss i min 90-säng.
Du, jag och Jennie pratade en massa medan Löffa sött snarkade vidare på golvet.
Efter ett tag drog Jennie täcket över huvudet för att sova.
Sakta drog jag mina fingrar över din mage.
Du var så vacker. Slank, och med hud lenare än sammet.
Du rörde vid mej också, och vi älskade den morgonen.
Lite försiktigt och i smyg, rädd att Jennie eller löffa skulle vakna,
de var ju faktiskt i samma rum som oss.

De vaknade så småningom, och lite fnittrandes låtsades vi som ingenting.
Efter en lång natt, åkte du och löffa hemåt,
Jennie följde med och blev hemskjutsad av er.
Nöjd och med ett leende på läpparna somnade jag den morgonen.
Inte visste jag då vad för öde som väntade dej.

Det var din begravning idag, jag skulle gå med Jennie.
Men natten som var fick jag ingen blund, kunde inte sova alls.
Ju närmare klockan tickade 2, tiden för din begravning,
desto mer kände jag att jag inte klarade av det.
Begravningar är hemska, det vill jag inte förknippa med dej, för du var underbar.
Förlåt mig för att jag inte kom idag Patrik.
Vila i frid och lova att du står och väntar på mej när det är min tur.

20 juni, 2007

Är rymden oändlig? Hur vet man det egentligen? Jag tror knappast dom skickat upp nån stackare i nåt skepp i omlopp och insett efter ett par hundra år att näe han har fortfarande inte kommit till "slutet" - ej heller tillbaka , så vi slår fast här att rymden är oändlig. (?)

Om det nu finns en gud (eller flera) som väldigt många människor tror, varför finns det då så jävla mycket elände i världen? Borde inte allt vara frid och fröjd och alla svävar på rosa moln? Jag förstår lixom inte hur "gud" kan tillåta att små barn utsättas för svält, sexuella övergrepp , misshandel m.m.

Vilken idiot kom på språken? Varför heter det tillexempel stekpanna? Många jag ställt frågan till tittar på mig som jag vore en idiot och svarar sedan : "men ååh, det är ju för att det är en panna du steker i - en STEKPANNA!" Men lilla vän så jävla dum är jag inte. Jag förstår bara inte varför just det man gör i pannan heter steka. Skulle det inte lika gärna kunna heta giljur? Och panna? Varför just panna? Varför inte sudfov ? alltså GILJURSUDFOV.... varför inte?


När en stjärna faller, vart tar den då vägen? Tror jag hört att den "brinner upp" innan den hinner komma ner på marken, men vart tar då askan vägen? Borde det inte bli ett stort damm av aska i luften? Jag tror jag har missat nåt...

Vem kom på vilka svampar som är ätliga och vilka som är giftiga? Säkert nån stackare som fått varit försökskanin en gång i tiden. Sesåå, ät den här! -  eh .. han dog, stämplar du giftig i pärmen?


Varför finns det ideal på hur man ska se ut? - och den viktigaste frågan : vem kom på att smal är snygg - fet är ful? Kunde inte alla utvikningstidningar lika gärna vara proppade med feta människor som tonårskillar febrilt satt och stirrade på medan de drog i snoppen? ett typiskt "kolla in pattarna" skulle snabbt ändras till "kolla in valkarna". I don't get it ...


Vad är meningen med livet? Den frågan har jag funderat på i flera år men aldrig kommit på den minsta tillstymmelse till vettig förklaring. Födas , äta , sova, skita , skaffa barn , jobba och dö. Sen då? Många säger att det finns något bättre på Andra sidan. Varför inte bara skippa plågan här på jordelivet och få en biljett dit påengång? Helst första klass ska det vara också.


Varför byggs bilar till att maxa uppåt 300 km/h när sveriges högsta fartgräns ligger på 120? Sen snackar dom om att förebygga olyckor i trafiken och blablabla. En bra början vore väl att bygga motorer som toppade 120?


Varför bryr vi oss om ozonlagret, växthuseffekten och andra saker som kommer påverka våra avkommor? Våran generation kommer inte leva när solens strålar blir så pass farliga så du inte kan gå utanför dörren. Våran generation kommer inte leva när temperaturen på jorden blir så varm så att alla dör. Vi bryr oss ju knappt om oss själva och hur vi lever  NU - varför ska vi bry oss om hur jordelivet är om 1000 år? Låter jag egoistisk? Ja kanske det, men jag känner då verkligen inte att jag blir en  bättre människa om jag slutar använda hårspray för ozonlagrets skull.


Varför finns det folk som hatar folk p.g.a hudton , sexuell läggning , handikapp osv? Är en människa mindre värd för att denne är mörkhyad? Då frågar jag dig svenne varför i hela helvetet du går till solariet för att bättra på brännan - eller åker utomlands på semester och kommer hem nöjd med gyllenbrun kropp. Håll dig hemma förihelvete eller skippa åsikterna!


Finns det en skatt där regnbågen slutar? Allt har väl en början och ett slut - eller? Jag har flera gånger tänkt tanken att följa regnbågen, för nånstans måste den ju sluta. Undra om det finns en skatt där ...


Vad hjälper det att du har läst matte C, Engelska C , och psykologi om du ska jobba på ICA ? Så vitt jag vet så är det maskinen som räknar ut summan, och skulle det av någon förmodan klampa in en ickesvensktalande person behöver du inte kunna mer än fraserna "yes" "no" "please" & " down there to the right sir". Kommer det in ett psykfall behöver du inte analysera vad denne kan tänkas ha för diagnos utifrån symtomen du lärde dig på Psykologilektionerna - faktum är att du knappast behöver mer kunskap än att lyfta luren och ringa efter hjälp i form av någon som är utbildad och jobbar med sådana varje dag. Så varför ser det bättre ut på din jobb-ansökan om du läst avancerade kurser? Det är inte särskilt svårt att sitta i kassan på ICA...

Skulle kunna sitta här hela natten och ställa frågor , men nu är det faktiskt så att jag ska på bröllop i morgon så jag måste avrunda nu. Vore tacksam för svar, jag blir tokig av allt som snurrar i min hjärna. Att ha en sak mindre att behöva tänka på uppskattas!

PUSS

- "Vasadu, moni ? MONIKA jaha Monika!"
- Nej, Monia
- Moni , ja det var ett ovanligt men fint namn , blablabal (pratar på)
- NEJ, MONIA  EM O EN I A ! MONIA!

mja, det är inte bara en gång i mina dagar man blivit kallad både det ena och det andra för att folk inte vet att namnet Monia existerar :)  Moni , moniqe , monika, monja - you name it!

Faktum är att namnet Monia är en form av Monya och är ett arabiskt verb med betydelsen "att önska". Dock har inte det något att göra med varför mamma gav mig just den namnet. När jag var i yngre tonåren bubblade jag av frågor till min mamma och en av dom var just varför i hela helvetet hon gav mig det namnet. Alla mina andra syskon har helt vanliga namn. Sabina, Diana , Maria , Kim , Björn , Jasmine.

Hon berättade då att jag låg som liten bebbe i hennes mage och hon stod i duschen en kväll och smorde sig med sitt favorit schampo (eller tvål eller vad det var). Namnet på den tvålen/schampot var Monai. När hon stod där så tvålade hon in magen lite extra, funderade en stund och sa sedan till mig i magen : "om du är en flicka ska du heta Monia". Det fick hon genom att byta de sista två bokstäverna på flaskan. Hon hade inte en aning om att namnet Monia faktiskt existerade, och ännu mindre visste hon att det gjorts en låt om det namnet av Peter Holm 1968.

Ibland blir jag lite småputt över att jag inte kunde få ett svenskt "normalt" namn. Det är jobbigt att behöva förklara sig jämt och ständigt och det står ofta fel på min post. Irriterande till tusen. Dock är jag oftast nöjd med det, det känns som jag bär på något ovanligt från min mamma, jag är ingen "emma" eller "elin" som tusentals andra. Jag är en av 593 andra som bär det namnet i Sverige.

FYI så skulle jag hetat Kristian om jag blev en kille ...




Moooooooooooooniaaaaaaaaaaa
Moooooooooooooniaaaaaaaaaaa
Moooooooooooooniaaaaaaaaaaa
Moooooooooooooniaaaaaaaaaaa

Moooooooooooooniaaaaaaaaaaa
Hör min sång
Sången som
Speglar mitt liv
Utan dig

Moooooooooooooniaaaaaaaaaaa
Minns du ej
Löftet som
Vi gav varann
Minns du ej

Trots att jag helst skulle vilja glömma
Allt som var
Kan mina läppar bara formas till ett namn
Ditt namn
Ja..ditt namn
Monia

Moooooooooooooniaaaaaaaaaaa
Hör min sång
Som för mig
Påminner om dig
Hör min sång

Här syrran är de enda bilderna jag har på oss. (förutom när vi är små och leker med dockor hos din fosterfamilj, men jag tror du redan har dom?) Det är sjukt att under våra 21 respektive 19 år ,  så är gångerna vi träffats lätträknade på 2 händer. Om ens det? En hand.. ? Jag hatar socialen för att dom placerade oss i olika fosterfamiljer. Vi är samma kött och blod, har samma mamma & samma pappa. Får man verkligen göra så? FÅR SOC GÖRA SÅ?! Du är min syster - min BIOLOGISKA syster , och jag känner inte ens dig. Det känns skitjobbigt att säga. Visst, vi vet rätt mycket om varandra nu, vi har ju kontakt över internet oså, men helt ärligt känner inte vi varandra. Jag hatar det.

Jag har aldrig fått se dig växa upp, aldrig fått varit irriterad på dig för att du som dryg lillasyster prompt ska vara på mitt rum, eller låna mina kläder. Aldrig fått försvara dig om någon skulle vart elak. Aldrig fått höra om din första kyss, aldrig fått pratat tjejsnack sådär som barar systrar kan. Aldrig fått sagt till mina kompisar "åååh min lillasyster är så dryg, vill du köpa na?" - såsom jag hört alla mina kompisar sagt när vi var yngre. Jag har aldrig fått spenderat en julafton med dig och sett dina ögon lysa när du ivrigt skulle ha öppnat alla klapparna. Aldrig firat någon av dina 19 födelsedagar och ätit din födelsedagstårta. Jag har aldrig fått sett dig gått ur skolan år för år och varit glad att sommaren äntligen kommit med flera veckors ledighet. Mina semestrar har varit utan dig, år efter år efter år.

Jag har inte fått sett dig cykla för första gången, aldrig fått torkat dina tårar om du gjort dig illa. Den enda gången jag torkat dina tårar var på mammas begravning. Det var alldeles för sent att torka dina tårar och av fel orsak. Våran mamma skulle ha fått leva tills hon blev gammal och dog en naturlig död, och dina tårar skulle jag fått torkat när du var liten. Inte då..

Dina 19 år kommer jag aldrig få igen. Du är vuxen nu. Jag vet att det finns gott om tid att lära känna varandra, men det är inte samma sak som att växa upp ihop som 2 syskon SKA göra. Dina första 19 år är de åren som format dig till den du är nu, och jag har missat alltihopa. Jag kommer förevigt att hata soc och våra fosterfamiljer för att dom inte gjorde nåt åt saken.

Jag hoppas iallafall att du vet - att varje dag i mina 18 år hos fosterfamilj undrade jag hur du hade det. Hur du såg ut - var vi lika varandra ? Vad du gjorde, om du tänkte på mig. Jag tänkte på dig väldigt ofta. När man är liten förstod man inte bättre. Jag fick inte träffa dig så var det bara, det var inte förns jag blev äldre som jag insåg vad dom tagit ifrån mig. Jag ska se till att ingen tar dig ifrån mig igen. Jag älskar dig lillasyster!

Fine - sätt mig i en bur med 100 äckliga håriga spindlar , släng ut mig från ett flygplan , stick 1000 sprutor i mig (jag hatar sprutor, gråter varje gång) , håll mitt huve under vatten och dra upp mig alldeles precis innan jag förlorar medvetandet. Ställ mig mitt på en scen med 1 miljon människor runt omkring som stirrar ut mig, tänd eld i en ring som sakta äter sig in i mitten där jag står - MEN LÄMNA MIG INTE, DÅ GÅR JAG UNDER.

Det är så jag funkar. Det är så det fungerar att leva med en känslomässig störning. Jag är inte perfekt, det är väl ingen. Ska förklara lite mer ingående eftersom det är totalt omöjligt för en utomstående person att förstå. Men eftersom det redan rings runt och skvallras om vad jag skriver på facebook och sedan snackas skit så kan ni ju kanske försöka förstå lite mer efter det här inlägget.

Antagligen kommer ni inte göra det - det finns endast 2 människor som kan förstå eller iallafall på ett ungefär förstå. Det är lisa och sanna. Lisa för att hon går egenom samma som mig. Sanna för att hon har känt mig sen dagis, hon vet hur jag funkar och hon förstår. eller iallafall försöker förstå. Det är guld värt <3

Ingen av er andra kommer nånsin förstå - men skulle ni vilja försöka så ska jag förklara så gott jag kan.

De 2 psykologer jag har gått hos har sagt samma sak. Jag uppfyller ALLA krav på Borderline (personlighetsstörning) + att jag visar även andra symptom på känslomässig störning och släng av psykopati.

Något jag måste ta upp nu är ett av de många symptom jag får leva med varje dag. Att pendla mellan intensiv beundran och nedvärdering av andra människor. Ena sekunden älskar jag tommy över allt annat. Nästa sekund hatar jag honom och drar mig inte för att berätta det. Hur ful han är, hur äcklig han är, att han faktiskt borde banta, e.t.c . Det är inte JAG som säger dom sakerna. Det är inte JAG som tycker det. Det är sjukdomen.

Efter ett tag när lilla monia har tyglat monstret (sjukdomen är det värsta monstret du kan tänka dig) så får jag sån fruktansvärd ångest. Hur kan jag säga så till någon jag älskar? Så tycker jag ju inte allsdet! Jag gråter och gråter och ber om ursäkt och försöker förklara att jag inte menar det jag säger, att jag inte vet varför jag säger det - men jag vet iallafall att jag inte menar det! Jag är fullt medveten 24 timmar om dygnet att jag är en elak människa. Det är inte lätt att leva med. Jag försöker - kämpar varje dag för att få leva ett normalt liv.

Det finns stödgrupper för anhöriga till folk med känslomässiga störningar. Där man får lära sig att inte ta åt sig. man får lära sig att skjuta undan det och tänka att det är sjukdomen som pratar, INTE DEN UNDERBARA MÄNNISKAN SOM FINNS NÅNSTANS DÄRINNE - DEN MAN ÄLSKAR. För varför stannar folk hos människor med känslomässiga störningar som beter sig som skit och är elak mestadelen av tiden? Jo, för egentligen är vi inte elaka. Det är sjukdomen som är elak och vi behöver allt erat stöd för att tygla den.

Jag är elak mot tommy - väldigt ofta. Jag får ångest efteråt och blir jätteledsen och försöker förklara att det inte är JAG som gör/säger elaka saker. Tyvärr så förstår han inte. Han har aldrig velat förstå heller. Han har aldrig satt sig ner och pratat med mig om det. Han har aldrig frågat vad han kan göra för att göra det lite lättare för mig - för oss. Jag har berättat om stödgrupper där han kan få stöd, men han tar det inte till sig. Viftar bort det och tror att allt bara ska ordna sig av sig själv. Och när det inte gör det - så ger han upp.

Jag förstår honom till 100 % att det måste vara fruktansvärt jobbigt att leva med mig. När jag säger sådana saker. MEN - återigen : det är sjukdomen och inte jag. NEJ, jag har absolut ingen rätt att skylla på sjukdomen. Det gör jag inte heller. Jag vill bara att ni utomstående som hör massa saker ska förstå att jag faktiskt går igenom ett helvete varje dag.

Är det bara jag som ser skillnaden i att ha en störning där ett monster sliter mig i stycken och säger fetto till den man älskar även fast han vet att jag inte menar det och att jag ber om ursäkt  tusen gånger om med ångest som du aldrig någonsin kan tänka dig --- och att be sin flickvän skaffa sillikontuttar och förklara att mina inte duger dom är för små. Vänta nu. Tommy är en fullt frisk människa - som är fullt medveten om vad han säger. Är det bara jag som ser skillnaden? Återigen vill jag påpeka att jag inte har någon rätt att skylla på sjukdomen. Jag kämpar mer än ni tror VARJE JÄVLA SEKUND.

Något som jag är väldigt frustrerad och arg över är att ingen märkte något tidigare. Att ingen hjälpte mig tidigare. Det tog 20 år innan JAG SJÄLV sökte hjälp. Vart fanns stödet från "familjen" under hel min uppväxt? Nej det fanns inget stöd. Jag fick alltid bara höra hur elak jag var och att det bara var så för att jag var fosterbarn. Det låg i generna för min bilogiska mamma var en "morrhoppa" som min fostermamma försökte förklara för mig. Hallå, jag var liten och trodde såklart på det. Jag trodde att jag var en elak människa och att det inte fanns nåt att göra åt saken. Ingen gjorde nåt åt saken heller.

Jag har känt hela mitt liv att jag varit udda. Att jag inte platsat. Jag var inte som dom andra - nej, jag var elak. grymt elak.

Vid tio års ålder brottade jag ner min bästa vän på våran gräsmatta och höll fast henne och sa att hon inte fick gå. varför? Jo, hon skulle hem och äta och komma tillbaka och leka senare. Det passade inte mig då. Hon fick inte lämna mig. Jag höll fast henne och jag antar att jag bara rycktes med monstret när jag sen av någon konstig anledning började pula gräs i hennes mun. Hon grät och grät och tillslut släppte jag henne och började fundera vad fan jag höll på med. Jag fattade inte så mycket då. Jag var tio år.

Jag älskade att starta skogsbränder, att plåga djur , att vara elak mot andra ingick i min vardag. Och jag fick aldrig ångest. Ångesten kom senare i tonåren. Första riktiga kärleken. Är inte den underbar? Nej det är den faktiskt inte. Eller, den var inte det för mig iallafall. Jag fortsatte vara elak, men denna gång trappades nivån upp. Jag var äldre och elakheten blev grövre. Jag slog honom blodig flera gånger. Fick blackouts av ilska då jag inte mindes vad jag hade gjort. Dock så var inte han världens bästa heller som slog mig tillbaka. Eller oftast slog han första slaget och det var då nånting gick snett i hjärnan på mig.

Det var även runt den tidpunkten jag bekantade mig med Herr Ågren. Jag hade aldrig  känt nåt liknande förut och helt plötsligt vällde ångesten över mig. Efter 2 och ett halvt år bröt vi upp och jag trodde att mitt sätt att egera berodde på hur våran relation var. Det visade sig att det inte alls var så. Det var nånting inom MIG.

Min andra riktiga kärlek träffade jag när jag var 17 år. Han var världens snällaste och gjorde mig aldrig någonting. Under ett och ett halvt år tog han skit från mig - utan att försvara sig. Inte ett dumt ord har jag hört komma ur hans mun. Inte ens när jag slog en stol i huvudet på honom, inte ens när jag kastade en fotoram i skallen på honom så han fick ett jack. Inte ens när jag högg honom med kniv. (jag vet att många blir chockade nu och inte hade en aning om allt det här,men det är därför jag sitter här och skriver, så att ni kan försöka förstå).

Han tog så mycket skit av mig. Förlät mig när jag hade vart otrogen. första gången, andra gången, tredje gången, fjärde gången, femte gången. När jag låg med hans bästa vän i samma rum som honom tog han på sig jackan, gick ut ,satte sig på bron tills vi var klara och förklarade sen lugnt att han inte gillade det. Att jag "snälla inte skulle göra om det igen".

Varje dag fick han höra att han inte dög åt mig. Han var dum i huvet. Ful, äcklig, hade liten kuk (tro mig den är den största jag någonsin varit med), jag tyckte han kunde göra världen en tjänst och gå och skjuta sig. m.m

Jag låste ut honom i bara kalsongerna mitt i vintern och lät honom stå nästan helt naken i den iskallla snön tills jag tyckte att han var värd att komma in igen. Allt detta såg min fosterfamilj, men jag fick aldrig nån hjälp. Deras råd till honom var att lämna mig för jag var en elak människa som inte var värd någon som älskade mig. 

Att nåt var fel kunde väl vilken normal funtad människa som helst se ?! men nej, jag var född elak, deras uppgift var bara att ge mig tak över huvudet och mat. Dom fick lön för det. Dom behövde inte ha känslomässiga band till mig eller bry sig om mig, jag var bara ett "jobb" för dom. Det visade dom ganska bra när dom sedan slängde ut mig och inte brytt sig eller hört av sig ett dugg sen dess.

anyway - det jag försöker komma till är att ingen hjälpte mig som barn och det är därför jag sårat så HIMLA många under min färd i livet. Med tron att jag verkligen var elak. Jag vet nu att jag egentligen inte är elak. Det är sjukdomen som är elak. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ber om ursäkt, det jag gjorde mot honom kommer följa honom resten av livet. även om han kanske vill verka tuff nu och inte erkänna det... Och det är inte bara honom det förföljer. Jag ligger fortfarande och gråter om kvällarna när jag tänker på hur elak jag var mot honom. Jag kan inte glömma det. Ångesten förföljer mig varje dag över det.

När jag träffade tommy lovade jag mig själv att INTE bete mig som jag gjort tidigare mot människor som älskade mig. När jag sedan märkte att hur mycket jag än försökte så kom samma betendemönster fram igen, då sökte jag hjälp. Jag började sakta men säker inse att nånting var fel. Och mycket riktigt så var det det. Det kämpar jag med varje dag. Tyvärr är det något ni läsare här antagligen ALDRIG kommer förstå - hur mycket ni än försöker.


Egentligen vet jag inte varför jag sitter här och försöker förklara mig. Tycker bara att folk som inte har med saken att göra, eller folk som aldrig nånsin kommer kunna förstå bara kan sluta lägga sig i. Sluta ring runt och skvallra, sluta tycka och tro nånting ni inte vet ett skit om. DU känner inte mig. DU kommer aldrig i hela ditt liv kunna föreställa dig vad jag fått gå igenom i mitt liv och vad jag går igenom nu.

Nu är det upp till er att tycka vad ni vill. Psykopat? tyck det då. Totalt jävla rubbad? tyck det då. Inte värd att leva? jamen tyck det också! jag har inte tid att bry mig i vad ni tycker och tänker om mig. Jag har fullt upp med mig själv. Men innan ni öppnar eran käft så försök att tänka till lite. Antingen försöker ni förstå mig - eller så håller ni helt enkelt bara käften!

puss o kram / Monia

Tog en cigg i min ensamhet på balkongen härhemma och började tänka på de 3 tonåriga tjejerna som blivit mördade nu i sommar. Hemskt att man ska berövas om livet innan man ens klivit in i vuxenvärlden. Vad som är ännu hemskare är att dessa 3 mord utförts av tonårspojkar, inte ens myndiga! När jag satt där och funderade kikade jag ner bredvid mig och såg framsidan av expressen som jag köpte för någon timme sedan och som jag sneglade igenom lite snabbt. "britta svensson : ett brev till en tonårsmördare". letade genast upp sidan för att läsa närmare och dessa kloka ord tål att citeras. Vad fan är det som gått snett med dagens samhälle egentligen?! 

citat :

Ingenting har ändrats, fast det är 2009. Unga flickor dör, ensamma, utsatta.
Unga män mördar, med sina bara händer.
Det var inte så vi hade tänkt oss det, vi som fött er 90-talister.
Att också ni skulle ingå i den eviga, tröstlösa ramsan om mäns våld mot kvinnor.
Vi hade tänkt att ni skulle slippa det. Vi trodde att vi skapade en annan värld för er. Men nej.

En flicka som är 15 förlorar livet bland sina skolkamrater,
i stället för att ta steget in i framtiden.

En 19-åring dör i sitt hem, där hon borde vara som tryggast.

En 16-åring dödas av en av sina vänner, den som skulle stötta och hjälpa henne.

Om en ung flicka inte kan vara trygg bland dem som står henne närmast,
var ska hon då kunna leva?
Stureby,Vollsjö,Sparsör - vi trodde att de var de säkraste platserna på jorden.Ni ändrade på det.
Vi undrar så hur ni tänker.
Våld, död, övergrepp som ett sätt att lösa problem, konflikter, ångest?
Vem lärde er det? Hur kom ni på tanken?
Ni som fått leva på den mest skyddade platsen i hela världen? Eller har ni inte gjort det?
Har ni inte heller varit trygga bland dem som står er närmast,
som borde gett er framtiden, stöttat och hjälpt?

Men det finns så många utvägar. Så oerhört många i vårt land.
Det kan göra fruktansvärt ont att leva mitt i den skärande smärtan
över att andra kan, andra klarar av, andra har fått så mycket mer än jag.

Men livet är allt vi har gemensamt, allt vi har.
Man får inte ta det från någon annan, ta det från andra som behöver det. Nej.


Döda inte någon.
Slå inte ens en annan människa.
Hata inte.
Skyll inte på andra.
Det är du som är grejen.


Om hur man klarar att leva, för oss som inte föddes med kunskapen.
Jo, jag vet hur det känns. Att gå omkring som en gåta i en värld där alla andra tycker att svaret är självklart. Det finns inget värre än när hela världen har kanter som man slår sig på.
Det var inte en jävel som hjälpte mig. Utom doktor Phil.
Jo, så patetiskt och ensamt var det.
Jag satt framför tv:n när någon beklagade sig för doktor Phil, och han utan förvarning snurrade ett kvarts varv på stolen,spände ögonen i den som satt där och sa, ja men du då.
Plötsligt blev inte problemet omgivningen utan människan själv. Så snälla ta tag i livhanken.
I livbojen som sträcks ut mot dig. Den finns där. Bara du kan ändra på den usla giv som livet lurat på dig.

Bara du. Bara du är ansvarig. Skyll inte på mamma, pappa, styvfarsan, brorsan,
syrran, grannen, de som mobbade dig i lågstadiet, killen som slog ner dig,
mannen som våldtog dig, alla de där rika jävlarna som bara har och bara får.

Det är inte de som är problemet. Det är du.
Det är du som slår, du som hatar, du som dödar.
Sluta skylla ifrån dig.
Sluta säga att det var någon annan som gjorde det. Att det var någon annans fel.
Jag lyssnade på doktor Phil. Lyssna nu på mig.

Tre flickor är döda. Du lever. Vad tänker du göra åt det?


/ Britta Svensson , Expressen 14 augusti 2009

...innan folk förstår faran med att köra bill full? :/ Det hände i helgen igen.

Jag är evigt tacksam för att vi åkte från Ön den tid vi gjorde det. 20 minuter senare så hade vi sett alltihopa :s Det räckte gott och väl med att se bilen (eller det som var kvar av bilen) , blodet på olycksplatsen, alla vänner som var rödsprängda i ögonen, oron som cirkulerade. Ingen visste hur det gått för dem. Klas hade hostat till på båren hörde jag av någon, det var väl det enda livstecknet från honom. Usch det var så hemskt. Att midsommarfirandet skulle sluta i sådan tragedi var verkligen inte nåt man hade hoppats på :(

Klockan 6 på morgonen kom vi hem utmattade. Var väl runt den tiden beskedet kom också. Klas var död, hade inte klarat sig :/ Även om jag inte kände honom riktigt så blir det en hemsk chock endå. Man har ju träffat honom på fester oså. Och att se sina vänner som kände honom ledsna, är nog det värsta som finns.

Räcker det inte nu ? kan ni inte tänka till? Jag menar inge illa när jag säger så, för JAG om någon ska väl inte yttra mig om fyllekörning, eller att sitta i en bil med någon som fyllekör (vet ju fortfarande inte hur det gick till egentligen). Jag har varit där. I en bil med onyktra människor. I en så vålsam krasch så man flyger flera meter ut ur bilen med livet på en tunn tråd. Jag vet hur farligt det är. Jag hade bara sån otrolig tur. Jag lyckades lura döden. Och det är jag evigt tacksam för.

Men när sånt här händer i ens egna omkretsar, så kommer alla minnen tillbaka. Jag tänker på för lite över 2 årsen när det var jag som låg utanför en kraschad bil. När det var jag som låg på en bår och gnydde. Varför fick jag leva men inte patrik, micke och klas? Vi gjorde ju samma fel allihopa. Och om det är så att gud tar dom bästa först, är jag en dålig människa då? Ingen vet varför vissa får en chans till i livet medans andra ska behöva dö ung, och ingen kommer nog någonsin få veta heller.

Jag tycker bara det är förjävligt att man inte ska få leva tills man blir gammal.. Det var väl det som var guds plan för oss människor ? Leva och åldras, dö gammal och nöjd med vad man åstakommit i sitt liv. Nånståns gick det snett. Vi leker med ödet, varför förstår vi inte det ?! :(

Men det som nästan är ännu mer förjävligt är att så mycket skit med alkohol som det hänt senaste 2 åren, borde få folk att tänka till lite extra, men att det inte gör det... Först våran krock i årsunda. Sen C som krockade i hedesunda, och patrik & micke i årsunda för bara nån månad sen, och nu det hära i hedesunda igen :/  Allt det pga av våran farligaste drog, alkoholen. ENDÅ förstår inte folk att dom leker med döden ?! Jag hoppas verkligen att det här var den sista fyllekörningen med dödlig utgång som jag får uppleva i mitt liv. Snälla tänk efter en extra gång innan ni kör onykter eller ens sätter er i en bil med onykter förare. Det kan bli eran död...

Jag vet då iallafall att jag lärde mig en läxa. JAG GÖR ALDRIG OM NÅT LIKNANDE IGEN!

av respekt till de anhöriga tänker jag inte lägga ut några bilder. Och fråga mig inte varför jag ens knäppte bilder. antar att det var chocken som tog över. funderar starkt på att radera dem...

När jag var liten var jag otroligt stark för min storlek och ålder. Jag var en liten tanig tös, men klådde de flesta på skolgården. Jag älskade att bryta arm med våran granne Björn, en av mina fosterföräldrars kompisar. Han skojjade och lekte alltid med mig, och vi bröt ofta arm. Självklart hade jag ingen chans eftersom han var en stor stark karl på 50 bast. Men jag tyckte det var kul endå, jag tog i allt jag kunde och för att vara snäll lät han mig vinna ibland :) Han sa alltid att jag var otroligt stark för att vara en liten tjej. Jag har aldrig tränat i mitt liv, men hade turen att vara rätt så smärt och smal endå. Och stark. Har fått höra att det var pga av all agressivitet jag hade inom mig, att adrenalinet pumpade och gav mig krafter jag egentligen inte hade. Vem vet, kanske var det så. Efter bilolyckan gav mig läkarna stränga order om att inte röra ryggen för mycket, fick absolut inte lyfta tunga saker osv. Så all den där vardagsträningen man inte tänker på, bära saker, städa osv. fick jag alltid hjälp med, jag blev nästan lite bortskämd :) När jag gick upp mer och mer i vikt märkte jag hur mina muskler förtvinade, det fanns inget kvar, bara fett. Styrkan var helt borta, ett tag fick jag mjölksyra i armen av att lyfta ett mjölkpaket (ironiskt det där med mjölk). I somras fick jag , Tommy och hans bror Tobias för oss att vi skulle kolla hur många armhävningar vi kunde göra. Inga problem tänkte jag. När jag var 13 år och barnvakt åt min systerdotter Madelene som då var 8, roade jag mig med att göra armhävningar medans hon tittade på barnprogram. Jag minns en gång så himla väl. Jag gjorde 25 stycken snabba utan problem, och bad sen henne sätta sig på min rygg, och gjorde då 5 st till med henne på ryggen. Så det där med armhävningar, det kunde jag.

Trodde jag ja. JAG KLARADE INTE ENS 1 ! Jag kom ner till golvet men inte upp igen. jag blev helt chockad, vad fan hade hänt ?! Efter det började jag ofta tänka  när jag lyfte saker, och jag klarade inte av att lyfta mycket alls, det fanns ingen kraft kvar. Nu har jag bestämmt mig att jag ska klara de där 30 armhävningarna igen, utan problem, så igår försökte jag mig på armhävningar. Gick bättre än i somras men jag är långt ifrån mitt mål. 6 stycken klarade jag och då fick jag ta i så jag skakade. Men nu jävlar ska det bli ändring. Mitt mål är att öka en armhävning för varje dag. snart så, ska jag få tillbaka mina muskler och mitt själförtroende. Ville bara dela med mig av mina tankar, nu ska jag fortsätta sola :)

peace